Mamma älskar dig!

Sitter ibland och tittar på gamla foton, då jag var "ovetande" om det som komma skulle. Tänker tillbaka  på om det fanns nå tecken eller nåt och det gjorde det ju men det kunde lika gärna ha varit "normala" grejer oxå ,så som att han ej sov på nätterna utan bara skrek och inte gick att trösta,(vissa barn har kolik) , svårt att få i han mat,(vissa barn är struliga med mat) eller att han hade dålig balans(alla har väl inte super balans)!

Minns att jag gjorde allt för att locka fram ett leende när han var i den åldern att han skulle börja le,men inget hände och jag apade mig och försökte, tillsist en morgon 03.30 tittade han på mig och log ett snett men urgulligt leende, blev överlycklig och tänkte att han är bara lite sen,alla är inte lika.

Jag kände redan på BB ett enormt överbeskyddande gentemot mini,brorsan kände jag var stark och en överlevare,hans röst ekade över bb när han ville ha mat men minis lilla röst var pytteliten och skör.

När vi kom hem från bb trodde jag jämt att mini skulle dö så jag var tvungen att titta till honom var o varannan minut på natten.Vilket var helt befängt men det var så jag kände!

Alla tecken på Autism fanns redan från dag ett men hur skulle jag veta,de var mina första barn plus att de var två och jag hade bestämt mig redan innan de föddes att jag aldrig skulle jämföra dem med varann och alltid behandla dem som unika individer.

Mycke tankar som snurrar i perioder i skallen på mig, om det som var och hur jag inte fattade varför det var så besvärligt med miniman!

Hur svårt och jobbigt det än har varit och ibland fortfarande är skulle jag aldrig vilja leva ett liv utan min underbara pojke! Mamma älskade dig från första stund tills för alltid! ♥